Jeg har lenge lurt på hvorfor ikke Airedale Terrier ligger under Svenska Brukshundklubben og ikke er klassifisert som en brukshund i Sverige. En ganske sjelden rase som Picard ligger for eksempel der. Og Australian Cattle dog. Foruten alle de rasene vi kjenner som brukshunder her på berget. Et lite kikk på den gærne brukshunden som går rundt her hjemme, og etter treff med halv- og hel – søsken, gjør det hele uforståelig.
Jeg har endelig fått svar på ‘mina frågor’. Från Sverige. Airedale Terrier Gillet – Svenske Airedaleterrier klubben, sendte meg en mail heromdagen som forklarte hva som hadde skjedd 🙂
For å si det kort så var det slik rundt 1940 at noen ønsket Airedale Terrieren inn under Terrierne og noen ønsket dem værendes der de var, i gruppe med Riesen, Schæfer, Rottweiler osv. Det var nettopp gjort endringer i rasestadarden, noe som førte til dårligere bruksegenskaper. For eksempel skulle de da ha smalere bryst, ha lavere drifter og avles mindre i størrelse.
Dette likte krigsfolket dårlig. Airedalen jobbet jo som krigshund mange steder på den tiden og var helt på høyde med de beste brukshundene i Europa. Og det var krig i Europa.
Gjett hvem som vant krigen om Airedale? Ikke krigsfolket (Svenska Armehundvesenet). Men Svenske Terrierklubben! Airedale ble flyttet ut fra brukshundgruppa og inn i Terriergruppa. Jeg synes det var en dramatisk ting å gjøre og noe som endret rasens status som arbeidshund. Svenska Brukshundklubben (SBK) og Svenska Armehundvesenet var imot avgjørelsen. Det er jo til i grine av 😦 Så trist at jeg synes det fortjener 10 minutters stillhet.
Når du er ferdig med å grine og har vært stille i 10 minutter, kan du jo lese hele historien her. Dette står i Svenskenes RAS (beskrivelse av rasen):
Airedaleterriern ”skapades” någon gång i mitten på 1800-talet i västra Yorkshire, England. Då var rasen en allt-i-allojakthund för lantbrukarna kring floden Aire. De fungerade som skadedjursbekämpare på gårdarna och vid jakt på utter. Hundarna deltog ofta i tävlingar i jakt på flodråttor. Dessutom lär de ha använts i tjuvjakt, då de bla jagade och apporterade fåglar. Olika lokala raser lär ha använts i skapandet av airedaleterriern ex utterhund och den gamla engelska bruna och svarta terriern, men även andra raser nämns såsom stövare, olika terrierraser och sydengelsk jakthund. Gemensam nämnare för alla dessa raser är just att de var jakthundar.
Airedaleterriern kom till Sverige runt sekelskiftet, dock inte i sin egenskap av jakthund utan som brukshund och hänfördes 1918 till specialklubben ”Svenska Skydd- och Sjukvårdshundar”. Redan 1912 försöksutbildades sju airedaleterrier som drag- och rapporthundar. Några år tidigare hade två poliskonstaplar inköpt en airedaleterrier från Tyskland för Stockholmspolisens räkning. Airedaleterriern hade med framgång används inom armén inte bara i Sverige utan även i Finland, Tyskland, England och Ryssland, även under första världskriget. I Tyskland tillhörde rasen brukshundsraserna långt innan den kom till Sverige. Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till Brukshundsklubben. Rasens historiska användbarhet som skydds- spår- rapport och sjukvårds (dvs sök) -hund är klart dokumenterade bl a under de två världskrigen.
Airedaleterriern beskrivs vid denna tid som modig med god urskillningsförmåga och som en hund med oanade möjligheter
Den förklarades vara fullt jämställd med schäfern när det gällde överbringande av bud eller rapporter under andra världskriget. Den ansågs utföra ett gott arbete i bevakningstjänst, med sitt fina väderkorn och sin goda hörsel. Som skydds- och vakthund var den värdefull i synnerhet inomhus. Det ansågs inte finnas en vaksammare vakthund.
När det sedan började bildas särskilda rasföreningar ombildades Föreningen för Svenska Skydd- och Sjukvårdshundar till Svenska Brukshundsklubben 1940 och airedaleterriern överfördes efter många protester till Svenska Terrierklubben 1945.Stridigheterna började redan 1940 och airedaleterrierns ställning blev omedelbart föremål för särskilda överläggningar mellan SKK och SBK (som då innefattade raserna schäfer, rottweiler, boxer, riesenschnauzer, dobermann samt airedaleterrier) samt SvTeKl. SvTeKl ville att airedaleterriern såsom en typisk terrier skulle tillhöra dem. SKK lät arméhundsväsendet yttra sig i frågan och chefen för arméhundsväsendet tyckte att airedaleterriern under senare tid genomgått exteriöra och interiöra karaktärsförsämringar, vilket bl a hänfördes till den då nyligen genomförda standardändringen. Armén önskade (och man får inte glömma att detta skrevs under brinnande krig) den gamla typen tillbaka som var av vida bättre brukstyp, stor kraftig och orädd men samtidigt med gott intellekt och mycket bildbar. Vidare ville arméhundsväsendet återge airedaleterriern dess tidigare bröstvidd, samt att rasen fick en viktökning på 5-6 kilo.
SKK frågade också de mest betydande airedaleterrieruppfödarna i landet. Ca 30 uppfödare fick ett tillsänt frågeformulär. En genomgång av svaren gav vitt skilda uppfattningar. Några ansåg rasen vara en ren sällskapshund och därför skulle överföras till SvTeKl (dock ansåg flera att någon slags karaktärsprov borde avläggas, innan en airedaleterrier erhöll utställningschampionat), andra att rasen var en brukshund, och ytterliggare andra önskade att rasen skulle tillhöra båda grupperna.
Slutligen fick SBK:s mera betydande lokalavdelningar yttra sig i frågan. Där tyckte samtliga att airedaleterrier skulle tillhöra SBK. De åberopade de senaste årens erfarenheter från kurser och prov.
Rasens första brukschampion kom under 1940-talet och hans namn var Vinland Vixen.
Då bruksmeriter för championat togs bort så blev det endast ett fåtal airedaleterrier som tävlade i bruks och de riktigt bruksintresserade personerna vände sig till andra hundraser. Men då SKK införde tävlan om lydnadschampionat började airedaleterrierna så smått visa framfötterna igen. Under 1960-70-80-talen finner vi nio airedaleterrier med erhållet lydnadschampionat, varav två även var brukschampions och innehade tjänstehundscertifikat. Ytterliggare två airedaleterrier erhöll även de tjänstehundscertifikat. Anmärkningsvärt är att två personer står bakom sex av de ovan nämnda hundare (de har var för sig tävlat tre hundar till lydnadschampionat). Två airedaleterrier måste nämnas separat. Kullsyskonen Just-A-Promise och Alma-Mon-Amour. Just-A-Promise erhöll certifikat i alla fyra bruksgrenarna (en fantastisk prestation, långt utöver det vanliga även bland brukshundsraser), deltog i bruks-SM, erhöll lydnadschampionat och tjänstehundscertifikat. Alma-Mon-Amour, som började tränas i lydnad och bruks vid 4,5 års ålder, erhöll brukschampionat, lydnadschampionat och tjänstehundscertifikat.
Källor:
Tidningen Brukshunden nr 9-1999 sid 14-15, ATG-tidningen nr 2 2001 sid 2-4, Brev från Chefen för Arméhundväsendet till SKK, 1944, Brev från dåvarande airedaleterrieruppfödare till SKK,1944, Brev från Gösta Lindhé till Stig Ahlberg, TerrierPosten nr 1 1989 sid 14-15.
LIVET i LIER 